Ett nytt, men skakigt, mandat

Efter en kontroversiell andra valomgång har Ellen Johnson-Sirleaf blivit vald för en ny presidentperiod i Liberia. Men valet blev inte den framgång som många hade hoppats på. Istället kantades valet av kontroverser – främst för att Johnson-Sirleafs tuffaste utmanare, Winston Tubman och hans vice presidentkandidat George Weah, hävdade att det förekommit utbrett fusk i första omgången. Något som oberoende valövervakare tillbakavisar och valkommissionen förnekar.

Att hävda valfusk är tyvärr ett ofta använt knep som förlorare gärna tar till när de inser att de inte har en chans att slå favoritkandidaten med ärliga medel. I Liberia utlöste fuskanklagelserna nya spänningar och demonstrationer som slutade med minst två döda. Knappast i linje med den strävan efter försoning och enande som man borde kunna förvänta sig av ansvarsfulla politiker.

Anklagelserna om valfusk säger med andra ord mer om motkandidaterna och Liberias brist på demokratisk mognad, än det säger något om första valomgången. Inte desto mindre har beskyllningarna skapat en spänd stämning i landet. Ellen Johnson-Sirelaf lovar nu att arbeta ännu hårdare för att ena landet och hon har även öppnat för att släppa in oppositionen i regeringsarbetet. Den andra presidentperioden kommer bli minst lika utmanande och krävande som hennes första sex år vid makten.

Ingen garanterad seger

I dag går Liberia till val. Förra gången, 2005, låg inbördeskriget bara två år bort. Freden var ny och skör, såren från kriget fortfarande färska. Nu har det gått åtta år sedan krigsherren Charles Taylor tvingades lämna landet. Ellen Johnson-Sirleaf vann de första valen och hon övertog ett land som fick börja om från noll – i Monrovia fanns ingen el och inget vatten. Men när jag senast besökte landet var jag bland annat med om att inviga en vattenpump i huvudstaden som skulle ge rent vatten till ett helt grannskap, vägen från flygplatsen var nyasfalterad och nya skolor höll på att byggas. Små steg av framgång och utveckling har alltså skett under de år som Ellen Johnson-Sirleaf varit president. Och det är till stor del hennes förtjänst som utländska investerare vågar satsa pengar på landet och exil-liberianer kommer hem för att hjälpa till med uppbyggnaden. Presidenten är en garant för freden och att kunna leva i fred borde vara den största segern av dem alla för de hårt prövade liberianerna. Men inte för alla.

Trots hennes framgångar med att ge Liberias invånare en framtid de kan börja tro på, är hon långt ifrån populär i alla led. Det klagas på att återhämtningen har gått för långsamt och Liberia står fortfarande inför gigantiska problem. Arbetslösheten är skyhög, kampen mot korruptionen har inte lyckats, de tusentals barnsoldater och ungdomar som deltog i striderna har växt upp – många saknar jobb och lika många bär på traumatiska minnen från kriget. Ellen Johnson-Sirleaf har själv erkänt att jobbet var tuffare än hon trodde – och nu är det dags för en andra omgång.

I dag ställs Ellen Johnson-Sirleaf mot huvudmotståndaren Winston Tubman, men det är främst hans vice president George Weah som är partiets stora dragplåster. Weah är fotbollsproffs och folkhjälte, 2005 ställdes han mot Ellen Johnson-Sirleaf i en andra valomgång. Samma utslag kan vi vänta oss i årets val.

Det är inte troligt – trots uppståndelsen kring fredspriset – att president Johnson-Sirleaf tar hem en tillräckligt stor seger i dag för att slippa en andra valomgång. Men om hon i november ställs mot Tubman och Weah som enda utmanare, pekar indikatorerna på att hon kan locka över småpartiernas väljare på sin sida och avgå med seger – precis som 2005. Att bygga upp ett raserat land på fem år är väl kort tid – men om Ellen Johnson-Sirelaf får ytterligare sex år, då får också Liberia en ärlig chans att resa sig.

Wangari Maathai är död

En av de åtta modiga visionärerna och förebilderna i 8 kvinnor som skapat världsrubriker, har dött. Fredspristagaren, miljökämpen och demokratiförespråkaren Wangari Maathai förlorade sin sista kamp – den här gången mot cancern. Beskedet som kom från Kenya i dag var kortfattat, men den afrikanska kontinenten har förlorat en viktig kvinnlig inspiratör och ledare.

Jag mötte Wangari Maathai 2008 i Kenyas huvudstad Nairobi. Det var mitt under regnperioden. Luften var tung och ett par dagar tidigare hade vi besökt hennes hemtrakter kring Nyeri och intervjuat kvinnorna i miljörörelsen Green Belt Movement som Wangari Maathai startade 1977. Hon bar en klänning i afrikanskt snitt, skrattade ofta och berättade inspirerande om sin vandring – från arbetet på gräsrotsnivå i Kenya till den dag hon 2004 fick ta emot Nobels fredspris.

Hon var den första afrikanska kvinnan att få priset.

Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf sa i går till BBC att hon mottagit nyheten med stor sorg: ”Afrika, och då särskilt de afrikanska kvinnorna har förlorat en hjälte, en ledare och en aktivist. Vi kommer att sakna henne. Vi kommer att sakna hennes arbete som hon har gjort för miljön, för kvinnors rättigheter och för kvinnors deltagande,” sa Ellen Johnson-Sirleaf.

Arvet efter Wangari Maathai kommer att leva kvar länge än och jag hoppas att hennes mod och kraft kommer fortsätta inspirera kvinnor i Afrika – och över hela världen.

Första kvinnan att leda Danmark…

Danmark har fått sin första kvinnliga statsminister. Och partiet som kommer spela vågmästarrollen i den danska politiken är också en kvinna. Statsministern Helle Thorning-Schmidt kommer också bli historisk för att hon blir den första socialdemokratiska regeringschefen i Danmark på tio år. Men blockgränserna i grannlandet har suddats ut rejält och den nya minoritetsregeringen väntas bilda allianser både åt höger och åt vänster.

Nu väntar danskarna på en klar förändring i politiken, Thorning-Schmidt har lovat höjd skatt, en mjukare invandringspolitik och mer pengar åt offentliga sektorn. Men regeringsbildningen blir svår. Det är de små partierna som gått framåt och det är många olika röster (inte alltid så eniga) som ska samsas om en politik som ska föra landet framåt.

Spekulationerna efter valet pekade också på att Danmark får en kvinnlig finansminister i Margrethe Vestager från radikale venstre – en av valets verkliga vinnare och kungamakare (eller heter det drottningmakare i det här sammanhanget?).

För övrigt blir Danmark nu också ett av få länder med en kvinnlig statschef så väl som en kvinnlig regeringschef, till listan kan läggas Australien som regeras av Julia Gillard och där statschefen är drottning Elizabeth II. Den brittiska drottningen var även statschef då Helen Clark, som är porträtterad i 8 kvinnor som skapat världsrubriker, var premiärminister i Nya Zeeland. Och i vårt eget grannland Finland var Tarja Halonen president under det år som Mari Kiviniemi premiärminister.

Nordkap – målet är nått

Drygt tre tusen mil och tjugo länder efter det att vi lämnat Kapstaden nådde vi Nordkap i lördags. Ganska exakt 13.30 rullade vi in på den europeiska nordspetsen – eller i alla fall så långt norrut man kan köra i Europa med bil. En snål vind blåste över fjällen men champagnen vi skålade med smakade fint!

Italienare, tyskar, holländare, danskar, ett österrikiskt par med en Land Rover, tre polacker på motorcykel och några äldre damer med lätt blåfärgat hår, blickade tillsammans med oss ut över havet.

En svindlande känsla. Kapstaden till Nordkap är avklarat. Vi kan lägga äventyret bakom oss men fortsätter att känna den lustfyllda smaken av tusentals minnen, människor, ökensand, oändlig stjärnhimmel och brännande sol. Drömmen som vi vårdat och närt har blivit verklighet men resans slut lämnar också en märklig känsla av lika delar triumf som tomhet. Nu återstår det bara att sakta rulla ner över Sverige och ställa sig frågan: What’s next?