Att hävda valfusk är tyvärr ett ofta använt knep som förlorare gärna tar till när de inser att de inte har en chans att slå favoritkandidaten med ärliga medel. I Liberia utlöste fuskanklagelserna nya spänningar och demonstrationer som slutade med minst två döda. Knappast i linje med den strävan efter försoning och enande som man borde kunna förvänta sig av ansvarsfulla politiker.

Anklagelserna om valfusk säger med andra ord mer om motkandidaterna och Liberias brist på demokratisk mognad, än det säger något om första valomgången. Inte desto mindre har beskyllningarna skapat en spänd stämning i landet. Ellen Johnson-Sirelaf lovar nu att arbeta ännu hårdare för att ena landet och hon har även öppnat för att släppa in oppositionen i regeringsarbetet. Den andra presidentperioden kommer bli minst lika utmanande och krävande som hennes första sex år vid makten.

Trots hennes framgångar med att ge Liberias invånare en framtid de kan börja tro på, är hon långt ifrån populär i alla led. Det klagas på att återhämtningen har gått för långsamt och Liberia står fortfarande inför gigantiska problem. Arbetslösheten är skyhög, kampen mot korruptionen har inte lyckats, de tusentals barnsoldater och ungdomar som deltog i striderna har växt upp – många saknar jobb och lika många bär på traumatiska minnen från kriget. Ellen Johnson-Sirleaf har själv erkänt att jobbet var tuffare än hon trodde – och nu är det dags för en andra omgång.

I dag ställs Ellen Johnson-Sirleaf mot huvudmotståndaren Winston Tubman, men det är främst hans vice president George Weah som är partiets stora dragplåster. Weah är fotbollsproffs och folkhjälte, 2005 ställdes han mot Ellen Johnson-Sirleaf i en andra valomgång. Samma utslag kan vi vänta oss i årets val.

Det är inte troligt – trots uppståndelsen kring fredspriset – att president Johnson-Sirleaf tar hem en tillräckligt stor seger i dag för att slippa en andra valomgång. Men om hon i november ställs mot Tubman och Weah som enda utmanare, pekar indikatorerna på att hon kan locka över småpartiernas väljare på sin sida och avgå med seger – precis som 2005. Att bygga upp ett raserat land på fem år är väl kort tid – men om Ellen Johnson-Sirelaf får ytterligare sex år, då får också Liberia en ärlig chans att resa sig.

Jag mötte Wangari Maathai 2008 i Kenyas huvudstad Nairobi. Det var mitt under regnperioden. Luften var tung och ett par dagar tidigare hade vi besökt hennes hemtrakter kring Nyeri och intervjuat kvinnorna i miljörörelsen Green Belt Movement som Wangari Maathai startade 1977. Hon bar en klänning i afrikanskt snitt, skrattade ofta och berättade inspirerande om sin vandring – från arbetet på gräsrotsnivå i Kenya till den dag hon 2004 fick ta emot Nobels fredspris.

Hon var den första afrikanska kvinnan att få priset.

Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf sa i går till BBC att hon mottagit nyheten med stor sorg: ”Afrika, och då särskilt de afrikanska kvinnorna har förlorat en hjälte, en ledare och en aktivist. Vi kommer att sakna henne. Vi kommer att sakna hennes arbete som hon har gjort för miljön, för kvinnors rättigheter och för kvinnors deltagande,” sa Ellen Johnson-Sirleaf.

Arvet efter Wangari Maathai kommer att leva kvar länge än och jag hoppas att hennes mod och kraft kommer fortsätta inspirera kvinnor i Afrika – och över hela världen.

Nu väntar danskarna på en klar förändring i politiken, Thorning-Schmidt har lovat höjd skatt, en mjukare invandringspolitik och mer pengar åt offentliga sektorn. Men regeringsbildningen blir svår. Det är de små partierna som gått framåt och det är många olika röster (inte alltid så eniga) som ska samsas om en politik som ska föra landet framåt.

Spekulationerna efter valet pekade också på att Danmark får en kvinnlig finansminister i Margrethe Vestager från radikale venstre – en av valets verkliga vinnare och kungamakare (eller heter det drottningmakare i det här sammanhanget?).

För övrigt blir Danmark nu också ett av få länder med en kvinnlig statschef så väl som en kvinnlig regeringschef, till listan kan läggas Australien som regeras av Julia Gillard och där statschefen är drottning Elizabeth II. Den brittiska drottningen var även statschef då Helen Clark, som är porträtterad i 8 kvinnor som skapat världsrubriker, var premiärminister i Nya Zeeland. Och i vårt eget grannland Finland var Tarja Halonen president under det år som Mari Kiviniemi premiärminister.

Italienare, tyskar, holländare, danskar, ett österrikiskt par med en Land Rover, tre polacker på motorcykel och några äldre damer med lätt blåfärgat hår, blickade tillsammans med oss ut över havet.

En svindlande känsla. Kapstaden till Nordkap är avklarat. Vi kan lägga äventyret bakom oss men fortsätter att känna den lustfyllda smaken av tusentals minnen, människor, ökensand, oändlig stjärnhimmel och brännande sol. Drömmen som vi vårdat och närt har blivit verklighet men resans slut lämnar också en märklig känsla av lika delar triumf som tomhet. Nu återstår det bara att sakta rulla ner över Sverige och ställa sig frågan: What’s next?

Vårt taktält väcker viss förvåning och mycket nyfikenhet i Europa, men vi konstaterar också att vi för länge sedan lämnat Sydafrika och den sydafrikanska, självklara spontaniteten. Där var folk på campingplatserna också nyfikna men de drog sig aldrig för att hälsa, bjuda på en öl och komma fram och prata…på den här sidan jordklotet stannar de nyfikna en bit bort och blir nästan generade när vi tittar tillbaka och hälsar. Förutom de som själva kör en Land Rover så klart. Där bryts isen direkt, och följs av en rundvandring av bilen och dess olika packlösningar som vi gjort för resan.

Och sedan kommer den obligatoriska frågan: ”hur har bilen klarat resan?” Efter drygt 2500 mil kan vi bara konstatera att motorn och det allra mest hittills har klarat resan utan anmärkning. Även om den kräver en del pyssel och omvårdnand. För visst känner vi ibland att bilen lever upp till det ofta använda Land Rover-uttrycket: always sick, never dead.

Nu kör vi snart vidare mot målet Nordkap – via Normandie och Danmark. Originalplanen var att ta oss via Finland upp till Norge, men vi har kört lite långsammare än planerat och måste gena lite över Europa.

Det var väl inte den största upplevelsen på resan, men den uppnådde målet – det vill säga vi kom till Italien.

Israel var spännande och gav mycket att tänka på. Först Förintelsemuseet – som var mäktigt, men nästan allt för överväldigande att ta in. Men jag saknade eftertanken. Vad har historien egentligen lärt oss? Vad ligger i orden: Aldrig mer.

Det hade varit intressant med tanke på det vi sedan upplevde av Israels nutidshistoria.

Men först till gamla Jerusalem med sin osannolika blandning av judar, muslimer och kristna. Alla på samma plats. Alla kämpande om staden. Alla vill de ha sin stad – sin helgedom. Låt FN administrera Jerusalem. Låt staden tillhöra alla det finns inget konstruktivt med att försöka överbevisa varandra i vem som har mest rätt till de heliga platserna – så uppnår man aldrig någon hållbar fred. Se på Sydafrika och lär. Sanning och fred är bittra piller att svälja om man verkligen menar allvar.

Och så till sist. Betlehem, vi åkte dit med buss – så långt bussen fick köra. Sedan vandrade vi genom den fängelseliknande checkpointen för att ta oss in till Västbanken och genom den över än åtta meter höga muren som Israel bygger runt de palestinska områdena.

Vid ingången stod tydligt att personer med israeliskt pass inte fick lov att passera över gränsen. Och palestinier som bor innanför muren får endast besöka Israel om de har särskilt tillstånd.

Apartheid, var den första tanken som flög genom huvudet när jag såg muren. Gick igenom säkerhetskontrollen, såg den stora porten (som så klart kan stängas när helst israeliska säkerhetstjänsten beslutar om det) och följde labyrinten de byggt av höga kravallstaket för att så småningom kom ut på andra sidan där palestinierna är hänvisade att bo. Apartheid. Eller Berlin. Välj vilket som känns närmast – men det är tydligt i alla fall att av historien lär vi ingenting.

Efter denna promenad kan jag bara konstatera att den mest populära författaren (översatt till engelska) här i Amman är utan tvekan Paulo Cohelo sedan är bokaffärsinnehavarna övertygade om att de engelsktalande invånarna i staden helst av allt läser: Sidney Sheldon, Cahtrine Cookson och Danielle Steele.

Det ser ut att bli en båtresa utan ny litteratur. Vilken tur att jag fortfarande har en bok av Clezio halvläst i väskan…det får bli till att läsa långsamt över Medelhavet.

I dag är det midsommar i Jordanien. Eller nästan i alla fall. För gästande svenska overlanders är det midsommar – med jordgubbar och bad, men utan sill och nubbe. Jordanien är ett av de länder vi verkligen sett fram emot att besöka. På vår förra resa hit blev vi smått förälskade i landet och denna version av Mellanöstern light. God mat. Trevliga människor. Lite lagom avslappnat. Radioserien som gått i P1:s OBS har sänt sista avsnittet från Afrika http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4567555 – nu tar OBS sommaruppehåll för att lämna plats åt Sommar. Själva åker vi vidare till Amman och innan dess ska vi tillbringa ett par dagar i Wadi Rum och Dana Nature Reserve där vi blivit rekommenderade att bo på en ekolodge http://www.feynan.com/ – de har dessutom en sunset hike som ingår i paketet. Och en bra stjärnhimmel – som alltid i öknen.

Kairo har fjorton miljoner invånare och åtta miljoner bilar – det hörs helt tydligt då vår camping (den enda i staden) ligger bara några hundra meter från motorvägen. Men även om ljudet inte klingar av om kvällen så gör värmen det – vi märker tydligt att vi kommit längre norrut. Morgonen är sval och kvällsluften avsvalkande. Nu insuper vi megastaden, låter oss sjunka in i pyramidernas mystik, kör över Suezkanalen och in i Sinai. Här störtar namnen från Gamla testamentet över oss – själva kommer vi nog störta rakt ner i Röda havet.

Nästa utmaning blir att ta sig förbi Syrien.